Dessa faser
Som jag sa tidigare så har Robin varit i någon sorts fas som gör honom rädd för det mesta.
Tilde har hamnat i en sexuell, uppkäftig fas. Allt handlar om snoppar, snippor, bajs och kiss. Hon tester gränser värre än själva fan och ljuger om de mesta småsaker. Tills man kommer på henne och hon störtgråter och skriker "men det visste jag faktiskt inte!" eller "men jag drömde det!!"
Jag har också varit i någon slags fas. Osäker på allt och känt mig nerstämd. Snarare deprimerad.
Självklart har Peter fått hantera mitt osunda tillstånd. Han är rätt underbar. Jävligt underbar.
Och äntligen har min "fas" gett med sig och nu är jag lyckligare än någonsin igen.
Har faktiskt fått utskrivet pmds medicin. Är bara otroligt osäker på om jag ska börja ta den. Men är inte sunt att hamna i faser där jag vill lämna alla och bara vara ensam. Har läst på och medicinen ska tydligen fungera.
Har påsklov i veckan. Vi fyller dagarna med massor av skoj. Idag har vi varit på badhuset med bästa vännerna. Imorgon gör vi besök till Piteå. Sen ägnas kvällarna åt serietittande och jobb.
Medicin brukar inte skrivas ut i onödan, ta medicinen. :)
Medicin brukar skrivas ut i onödan tyvärr, ta den bara om du behöver, du kan bli fast och ännu värre..
Mår man så dåligt så man tar sig till läkaren och får medicin kan det nog vara en bra idé att prova den, åtminstone i några veckor. Jag tycker det är hemskt att man alltid ska måsta vara så stark och klara allt själv hela tiden. Mår man dåligt av medicinen slutar man, man blir inte beroende på detta sätt. Varför ska man gå omkring och må dåligt när man kan få må bra? Vad är det för medicin?
Då borde nog jag också börja knapra psykmedicin...
Ända sen jag blev gravid med Tina har jag mer eller mindre mått skit. Problemen har avlöst varann. Blev deppig när jag blev gravid och blev ännu mer deppig efter jag fött ut fanskapet (för det var så jag mer eller mindre tyckte om henne). När hon var två vände allt och jag kände att jag kunde vara avslappnad i hennes närhet och hade inte ångest av att vara ensam med barnen.
Sen kom det jobbrelaterade vilket lett till penningbrist vilket lett till att känna otrygghet och på den vägen är det.
Någon genuin glädje har jag inte känt de senaste 4,5 åren. Att känna att jag vill lämna allt och alla känner jag flera ggr i veckan och det börjar kännas tungt nu.
Ja så var det med det. Där hasplade jag ur mig en del. Känns dock som att knapra piller inte är min lösning. Kanske för många andra men inte för mig.
Alla är vi, till största del, ansvariga för vår egen lycka och jag hade då gjort allt för att få må bra. Jag hade provat allt. För min skull. Livet är för kort för att gå omkring och vänta på att saker och ting ska lösa sig av sig själv. Jag uppmanar alla som mår dåligt psykiskt och fysiskt att söka hjälp. Ingen förtjänar att må dåligt.
Ja. Jag kanske provar. Medicinen heter premalex. Om man googlar så verkar den vara effektiv.
Det är ju sant det du säger, varför gå och vara olycklig periodvis. Det är dumt.
Terese. Usch. Det låter inte bra. Du måste ju ha hamnat i någon sorts förlossningsdepression? Prat kanske är det viktigaste för dig. Du skulle kanske ändå ringa sjukvården? Hoppas det blir bättre för dig!
