humilis

Värkarna satte igång rätt kraftigt natten till den andra januari. Det var svårt att veta hur det skulle kännas. De var ihållande och sömn blev det inte mycket av den natten. Peter hade farit iväg till jobbet efter julledigheten men på jobbet blev han inte långvarig. Redan vid elva tiden på morgonen så kände jag att det gjorde riktigt ont. Jag ringde förlossningen för att vara på den säkra sidan och de ville att vi skulle ta med våra saker och komma in. Då hade jag klockat värkarna till var tredje minut i över sex timmar.

Värkarna syntes när de gjorde CTG - kurvan. De kom regelbundet med var femte minut men jag hade bara öppnat mig en centimeter. Vi blev ivägskickade på en promenad i en timme för att se om det var på väg framåt eller bakåt. Nästa CTG -kurva som gjordes kom värkarna mer sällan. Både jag och Peter var glada över att det hade satt igång, nu var det på riktigt men ändå fick vi fara hem. På vägen hem blev värkarna redan starkare och jag visste inte om det var jag som var larvig eller om det verkligen skulle göra så ont. Värken i ryggen var sjukt tung och ihållande. Det är en konstig smärta, där något som gör så ont helt plötsligt försvinner. Det är en smärta som inte går att jämföra med något annat. Duschning och värktabletter var inget som fungerande som dämpning så det blev ett besök till min mammas badkar. Peter tog hand om mig och tömde och fyllde på med nytt vatten medan värkarna kom tätare och tätare, det var så mycket lättare att hantera de under vattnet. När vi kom hem kände jag att jag inte klarade av att vara hemma mera. Vi tog våra saker ytterligare en gång och for in.

När vi blev mottagna av barnmorskan Ingela så var klockan 22 på onsdagskvällen den 2 januari. Hon tog ytterligare en CTG -kurva och den visade på tajta värkar och jag blev erbjuden att bada. Jag var öppen 3 centimeter. Eftersom värkarna var så tajta så rörde hon runt lite extra för att det förhoppningsvis skulle skynda på processen. I badet blev värkarna värre och värre och helt plötsligt så ändrades Peters ansiktsuttryck. Jag såg på honom att han blev illamående och han pekade ner på vattnet som hade blivit grumligt. Mitt vatten hade gått och Ingela kom in och erbjöd mig att komma och andas lustgas. Hon kände på mig igen och under badandet hade jag öppnats ytterligare. Jag var nu öppen 5 centimeter. Det här gick fort. Lustgasen hjälpte inte mycket till en början och jag blev arg, Peter skötte mängden lustgas så han skruvade upp den till 100 procent och då blev jag helt borta. Jag började skratta och jag kommer ihåg hur smart jag tyckte att jag var för att jag förstod varför en tjej hade pratat om smurfar på sin förlossning. Lustgastubens pump var blå och såg precis ut som en smurf. Vi väntade på läkaren som skulle komma in och lägga epiduralen. Det tog en evighet kändes det som. Försökte planera ut hur många värkar till jag skulle behöva stå ut med inom loppet av en kvart. Insåg att det skulle vara alldeles för många. Barnmorskan ville ta sin rast men jag vägrade släppa iväg henne. Jag hade fruktansvärt ont och skrek gång på gång om hur jag skulle dö om hon lämnade mig. Värkarna blev om möjligt ännu tajtare och barnmorskan fick helt enkelt stanna kvar. Epiduralen las och jag ryggade som en katt, precis som de tjatade om. Smärtan av nålen som stacks in i ryggen var ingenting jämfört med den jag redan upplevde. Barnmorskan envisades om uppförsbacken jag skulle andas mig igenom för att sedan lugnt få åka utförs när värkarna avtog. Jag fick bara ondare och ondare och skrek frågande när de jävla nedförsbackarna skulle komma.

Peter hade tjatat och tjatat om hur jag skulle spara ut naglarna men det var något han ångrade under förlossningen. Där stod han och baddade min panna i det tydligen iskalla rummet. Jag svettades som en tok och stack in mina naglar djupare och djupare i hans armar. Han hade inte direkt läge att klaga på smärta av ett par fingernaglar så han fortsatte att pucha på mig när jag gång på gång skrek att jag skulle dö och inte orkade något mer. Helt plötsligt kom det ett otroligt stark tryck neråt och jag kände att det inte gick att stå emot att krysta, något jag absolut inte fick göra eftersom kanten inte var helt utplånad. "Försvinn då kantjäve!" var orden som ekade i rummet. Eftersom att det hade gått så fort så hann inte epiduralen värka så jag fick klara mig på lustgasen. Kanten försvann och jag krystade. Jag krystade för fullt och på något sätt så var det otroligt skönt att få jobba med den tunga smärtan. Barnmorskan pratade om att håret syntes. Jag krystade ännu hårdare och helt plötsligt så rann det till. Jag hann ha krystvärkar från 01.40 till 02.02. Det hade gått fyra timmar sedan jag var öppen 3 centimeter och nu låg en liten bebis mellan mina ben. Peter fick klippa navelsträngen och både var nyfikna på vem det var som hade anlänt.

På vägen till bröstet fick vi veta att det var en liten flicka. Känslan som strömmade genom kroppen var otrolig. "Jag har fått en dotter, VI har fått en dotter"

Hon vägdes och mättes medan jag fick krysta ut moderkakan. Barnmorskan satte upp flickan på 4050 gram och 51 centimeter lång på mitt bröst och hjälpte till med amningen. Jag hade spruckit för lillan hade armen runt huvudet på utvägen. Jag skulle sys. Det tog 45 minuter att sy och det visade sig även att ett blodkärl hade spruckit på insidan. Ett stort och smärtsamt blåmärke påpekade Ingela gång på gång.

De erkända mackorna togs in på rummet. Jag åt för fullt och använde de rosa servetterna. Jag tog även Peters mackor.  Innan vi skjutsades över till BB fick vi utvärdera förlossningen. Ingela beskrev den som en snabb och smärtsam förlossning och jag hade genast glömt bort hur ont det verkligen hade gjort. Jag var bara så lycklig, vi hade fått en liten stjärna. Vår lilla Tilde.