humilis

Det är synd att det där med bloggningen dog ut för mig. Nu när jag tittar tillbaka så finns det så otroligt mycket fina minnen kvar från alla stunder som försvinner ihop med alla andra vardagshändelser.

 

Varför jag slutade berodde på flera saker, en av dem pågrund av min prestationsångest. Att alla inlägg skulle inehålla någon slags perfektion. Var tvungen att läsa igenom ett inlägg flertal gånger innan det gick att posta, fick inte finnas en mening som blivit fel.  En annan anledning var att det tog massor av tid och den tredje, att jag inte ville dela med mig av allt som hände. Det blev trist att träffa människor för alla visste redan allt som hänt. "Ja, men jag såg att du hade varit på promenad" "Ja, men gud, hur gick det med att gå ner i vikt? Såg att du hade börjat banta" Fan. Det är inget jag vill åstadkomma igen. Jag vill mest skriva för minnets skull. För det är ju bara att erkänna. Det blir ju inte bättre med åren. 

 

Sen förra inlägget har det hunnit gå en vinter och en sommar och nu en vinter igen. Det är för lång tid för att försöka sammanfatta på några ynka rader. Inte ens en hel roman hade räckt. Så känns det iallfall. Det är en bra känsla. Livet går inte i loopar. Det händer saker och vi utvecklas. Den typiska klyschan om lycka. Men den är sann. Jag är så sjukt lycklig i mitt liv just nu. Trots magsjukan som drabbade mig för 48 kräkfria timmar sedan. Tack och lov. Folk vill ju inte röra i en med tång ens en gång. Så imorgon ska jag tillbaka till jobbet. Träffa mina elever som jag avgudar och som kan driva mig till vansinne på samma gång. Jag ska träffa chefen och ha medarbetarsamtal och förklara att jag behöver en bättre lön för det jag gör. Herregud. Jag behöver verkligen en bättre lön. Jag har, med dessa studier som jag färdiggör nu i juni, läst sammanlagt 5 år på univeristet. Hade kunnat bli vad som helst. 

 

Vad skönt det är att skriva igen. Ska bara läsa inlägget 10 gånger innan jag kan posta det. Sen är jag igång igen.